Monolit - Skogen

Då frusen mark, mot berget svart

Jag går denna natt

Morkret har kommit, vilande tyst

Endast månen skanker sin lyst

Människor har fallit, människor har dött

Blodet har färgat det mesta rött

Få har lyckats att ta sig dit

Till denna svarta monolit

Monolit

Dödens triumf

Monolit

Följ dess kall

Mänskliga pussel, skulpturer av sten

Som vridna fossiler av mänskliga ben

Ingen kan baratta vad som händer här

Ingen har än lämnat dess sfär

Uråldrig ondska, stöpt ur död

Mänskliga offer i överflöd

Svart är färgen, från topp till fot

Ingen nåd när den kräver sitt blot

Monolit

Dödens triumf

Monolit

Följ dess kall

Väl framme, landskapet kargt

Nåt väldigt reser sig, stort och argt

Den breder ut sig, brett upp till skyn

En hårresande, men mäktig syn

Natten är öde, ett mörker komstant

Allt jag hört, blir nu sant

Jag förs in, den tar min själ

Min kropp förtvinar, sakta och väl

Ett med berget, det tog mitt liv

Dödens triumf i en enda giv

Berget kallar ännu en gång

På nytt blod, natten lång

Monolit

Dödens triumf

Monolit

Följ dess kall