Hels Vite - Thyrfing

Ärren som skimrar i glödande rött belyser

Vårt samvetes pina och kval

När sårens svett har torkat ur jord

Tynar den börda som sinnet har tyngt

Bort i en osande, dödslik stank

I det bråddjup där guld har försakats

Det köttsliga skal som rasar i virvlar

I en avgrund att skriva vår sista epilog

Av skammen, så länge de tärts

Nu störtas den värsta av plågor

I världsalltets ättestupa

Ur tiden, mot lindring och nåd

Ett aktat slut för de nu utlevade

Vid hemsökta klippors gapande svalg

Ett vördat slut för de lidande

Väntar vid fullbordad gryning

Aldrig mer ska frånfällets klinga

Vaktas av deras febriga blod

Ej mer stungen av bitande stål

Och lämnad vind för våg

Lyd, du skälvande kreatur

Med kaos i rygg du ingenting räds

Mot förgängelse du vaggas i slumrande takt

Med min dolk i din rygg, omfamna ditt fördärv

Av skammen, så länge de tärts

Nu störtas den värsta av plågor

I världsalltets ättestupa

Ur tiden, mot lindring och nåd