Milrök - Sofia Karlsson

Längst, djupast i ändlösa skogar, bakom urberg, stupande grå

Bortom svindlande, ändlösa hedar, där dagarna dödstysta gå

Där jäser i smältvit hetta ett bål under stybbade bryn

Och silar ur hundra små gluggar sin gråa rök mot skyn

Där kring går en nattsvart mänska med ögon som vitt porslin

Och svettas i kamp mot hungern och med bröstet mot vinterns lavin

All eld som brinner är eld, fast den göms som vore den död

All eld är äkta eld, fast den ej lyser som druvor röd

Den glöder ändå därnere, den bränner sig längre ner

Och gräver sig ut och flammar i natten, när ingen ser

Så glöder, så brinner en mänska av hat, av hopp och tro

Så går från djupet små rökmoln och somna i skogarnas ro

Så stiga den gömdes visor ur jord och bränder fram

Och smyga sig drömmande ut över urbergens trasiga kam

Det hela är röken bara av en ande som trotsar och ber

Det är grått, det är släckt, det försvinner, det är milrök ingenting mer